Musiken räddade mitt liv.

Fotograf: Padena Shik

Idag tänker jag visa den djupa Veronica. För hon finns, kanske ni redan har lagt märke till henne? I alla fall. Jag har gått igenom en hel del saker i livet. Saker som ingen ska behöva gå igenom. Önskar jag att det vore ogjort? Både nej och ja, mest nej faktiskt. För utan de upplevelser och erfarenheter hade jag inte varit den jag är idag. Tar ingen skit (fast väljer mina strider) förbannat envis, uppmärksammar de som inte hörs (eftersom jag själv varit utsatt) och väljer relationer med omsorg. Dessa egenskaper har stärkts med åren. Jag har varit kär, blivit sviken och sårad. Både av killar och vänner. Det har väl alla? Därför väljer jag relationer med omsorg, både när det gäller vänner och partner. Det tycker jag även DU ska göra, varför gå in i relationer man inte trivs med? Enligt mig är det slöseri med energi och tid. Kalla mig kräsen, men livet är för kort för att må dåligt över att ha en viss relation. När du i själva verket hade haft det bättre utan den personen. Jag nöjer mig inte med det som är okej. Visst, relationer kan växa... men varför inte finna någon redan från början som får dig att känna "jamen shit, det här är en person jag vill lära känna". Personen skapar nyfikenhet och intresse hos dig som gör att du vill veta mer om just den personen.

Någonting som ALDRIG har svikit mig i svåra stunder, som har varit trogen i alla lägen. Det är musiken. Minns under grundskolan och gymnasiet när jag hade det tufft i klassen. Då var min frizon musiken. Jag gick i kör och på gymnasiet betydde det mer än någonsin. Det var som sagt min frihet, där jag kunde andas ut med mina fantastiska körkompisar tillsammans med musiken. Det var glädje och frihet för mig. Musiken räddade mitt liv. Och nej, jag har aldrig haft tankar om att skada mig själv. Men det var i musiken jag hämtade ny kraft att orka fortsätta. Att orka gå till skolan varje dag. Trots att jag visste vad som väntade. Den kraften gjorde att jag gick ut nian och även tog studenten.

Ärligt talat, trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men vill faktiskt tacka de människor som försökt sänka mig med sina ord, handlingar och otroligt dumma sätt att agera. Tack vare er lärde jag mig att stå upp för mig själv och idag vet jag bannemej vad ordet "kämpa" innebär.

Om jag kan göra en skillnad för någon, att ge någon orken att kämpa trots att man egentligen inte orkar, utan det lättaste vore bara att ge upp. Då känner jag att jag har kommit långt. Tro mig, jag vet den känslan. När man känner att livet är helt hopplöst, det känns som att hela ens värld rasar samman och du vet inte vilket ben du ska stå på. Då vill jag vara den som säger till dig "det kommer lösa sig och bli bra, tids nog... det är just nu du känner så eftersom allt känns tungt. Du har svårt att fokusera på det som faktiskt är bra. Vännen, allt kommer bli bra, tids nog."

Jag vill vara den personen som får dig att orka resa dig trots att du egentligen bara vill ge upp. Den personen vill jag vara. Jag kommer inte vara den personen som säger till dig "res dig upp" eller "ryck upp dig". Det finns det tyvärr andra som gör och det kan många gånger få en motsatt effekt även om det säkert är i välmening från personens sida. Nej, jag vill vara anledningen till att du orkar resa dig upp, inte för att jag vill utan för att du själv vill.

Vår resa har bara börjat...

Gillar