Yaaas, dessa citat är så sjukt viktiga! Nu tänker jag berätta för er hur arbetsintervjun gick igår... den gick strålande! Min styrka i livet är att jag är bra på att snacka med folk. Typ talets gåva (förutom när jag ibland är för ivrig) då är det lätt hänt att jag snubblar på orden. Så ja, intervjun gick så bra att jag fick jobbet typ direkt efter intervjun (hann inte ens komma hem) förrän jag fick ett positivt mail om att de ville anställa mig. Då har man fan gjort ett bra första intryck! Börjar redan nästa vecka jobba som fritidsledare på fritidsgård, fast då med bredvid gång och introduktion. Hur nice? Jag har saknat miljön på fritidsgård. Jag är sjukt taggad! Dessutom känns det utifrån intervjun som att det finns en verksamhet med aktiviteter och projekt som drivs av både ungdomarna och personalen där. Tänk att få bli en del av det. Jag ÄLSKAR ju kultur och kreativitet. De fokuserade i stor utsträckning på musik. Jag tror att det kommer bli toppen! En lärorik, intressant och utmanande resa. I'm ready!

Nu känner jag mig "back on track" så att säga och har fantastiskt roliga helgplaner!! Imorgon blir det Fashion Day på Allum och framåt kvällen blir det karaokebaren. Gaaah, sicken grym helg! Vad har ni för planer?

Ta hand om er, så hörs vi :)

Fotograf: Cecilia Hellqvist

Tjenare på er mina goingar!

På återseende, jag kan väl säga att livet går upp och ner. Det är tuffare att vara arbetssökande än vad jag trodde, det tar på krafterna. Du tappar lite livsglädjen, jag är dessutom en rastlös person. Så att vara hemma utan jobb är inte optimalt för mig. Men jag söker som en tok, utöver ansökningar via nätet ringer jag till och med chefer (som ännu inte svarat, bara en) och gör allt jag kan - för jag ska fan ha ett jobb! Well, idag ska jag i alla fall på en arbetsintervju för fritidsgård i Alingsås. Får se vad det mötet har att erbjuda!

Förresten... jag skrev ett långt och djupt inlägg i söndags och jag har reflekterat lite... min förhoppning är att jag kan hjälpa en annan människa i en liknande situation. Att den människan tänker: "om hon kan så kan jag". Om jag kan göra en skillnad för en annan människa är det en vinst för mig. Jag har omvandlat dessa negativa erfarenheter och upplevelser till något positivt. Idag ser jag det jag fått gå igenom som mina styrkor. Jag kommer ALDRIG någonsin utsätta en annan människa för det jag upplevt. Inte ens min värsta fiende, det vill säga mina mobbare. För jag vet hur det är att känna sig utanför, att man inte passar in bara för att man vågar vara sig själv och försöker skita i vad andra tycker och tänker om dig som person.

Jag får ofta höra tjejer säga: "Snygg frisyr! Jag vill också klippa mig så, men jag vågar inte". Och det mina kära vänner, det handlar om samhällets normer. Vad som anses kvinnligt och manligt. För du sticker utifrån mängden om du som tjej klipper ditt hår kort. Kan verkligen spy på den skiten... för det förstör så sjukt många människor. Vi blir till slut hjärntvättade, om vi inte bestämmer oss för att skita i samhällets normer och köra vårt eget race. Jag blir inte lyckligare av att lyssna hur någon annan bestämmer hur jag ska klä mig, se ut osv.

Yes, samhället är helt fucked up. Men det är ditt eget ansvar att välja om du vill vara med på det eller om du vill fucka ur.

Sist men inte mins, ta ingen skit.

Tack för mig leverpastej. Haha, nu måste jag fan fixa mig i ordning för att snart cykla iväg mot nya äventyr. Lol

Vi ska backa tillbaka bandet. Till bland annat Veronicas skolgång under grundskolan. Hon har nog alltid varit en teaterapa, fast när hon bytte skola (under halva 4:an) flyttade hon och hennes familj från tryggheten till något som i alla fall för henne skulle bli en osäkerhet. Hon bytte skola och klass - där hände något. Hon hade svårt att komma in i klassen och blev mobbad... det var sjukt grupperat, och det kändes inte som Veronica inte passade in någonstans. Mobbningen gjorde att hon blev blyg och rätt osäker, vilket inte gjorde det lättare att få vänner. Fast tids nog började hon få några att hänga med både i skolan och på fritiden. Men det tog cirka två år innan hon blev helt accepterad i klassen. Eller ja, då mobbningen upphörde. För musiken var verkligen hennes grej och hon mådde så jävla bra med musiken i sitt liv. Hon kan även passa på att säga att hon utöver mobbningen hade det tufft i en del ämnen, särskilt matematik. Hon kände därför inte riktigt att hon var särskilt bra på något och mobbningen underlättade inte direkt. De praktiska ämnena var hennes stora styrka, men det ansågs inte som lika viktigt som till exempel matematik. Men i musiken fick hon självförtroende och självkänsla, för det var verkligen hennes grej och det höll henne ovanför ytan. Tillsammans med musiken kunde hon vara sig själv. Hon var inte rädd för musiken, hon levde för musiken och den känslan den gav mig. Musiken var hennes allt. Hon kunde bevisa för andra och sig själv att hon var bra på något. Tro mig, hon övervägde flera gånger om hon skulle göra det eller inte. Men i 5:an bestämde hon sig för att sjunga solo på vårkonserten inför hela skolan. Efter det framträdandet var hon inte längre den blyga och osäkra tjejen som blev mobbad, hon fick massa beröm i skolan och det stärkte hennes självförtroende och självkänsla. Fast visst är det ändå sjukt att man ska behöva prestera för att bli accepterad av människor? Tycker det är riktigt tragiskt. Tänk om vi kunde försöka komma ihåg att vi INTE är våra prestationer och att alla förtjänar trygghet, kärlek och respekt.

En bild från när jag var Sandy då min klass satte upp en Grease-musikal.

Jag började även lira gitarr efter att jag som 8-åring gått gitarrkurs. Tyckte det vore kul att kompa till mig själv.

Jag ställde upp i min första talangjakt - Lerums talangjakt och kom delad 3:e plats av 18 deltagare. Jag var nöjd med min insats, även om jag självklart hade velat vinna och få spela in en demo i studio.

Trots ingen vinst i min första talangjakt deltog jag i min andra talangjakt... "Julstjärnan" i Allum. Helt galet kul och en utmaning!

Ingen vinst där heller, men en erfarenhet rikare. Dessutom var jag sjukt nöjd med att en tidigare Idol-deltagare hade röstat på mig. Så ja, det gäller att se detaljerna och inte bara fokusera på att man inte vann.

År 2016 blev en dröm uppfylld. Jag har enda sedan jag var liten velat sjunga med Carola Häggkvist och jag fick chansen och tog den. Kan ni fatta min barndomsidol?? Hon som jag lyssnat på x antal gånger. För två år sedan stod jag på samma scen som henne, det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig. Det var MAGI, jag svävade på rosa moln några dagar efter att det hänt. Så ja, jag tror på att drömmar kan gå i uppfyllelse.

Nu idag står jag på scenen på min karokebar och ÄLSKAR det! Vi är som en familj där, vi peppar och sprider kärlek i överflöd. Bästa känslan!!! <3

Jag vill med det här inlägget berätta för er att det går att ta sig igenom livets hårda käftsmällar, om du hittar något som får dig att känna dig levande. Något du verkligen älskar att göra eller någon du verkligen älskar! För mig har det varit musiken, där har jag hittat tröst och hopp. Vilket jag gör fortfarande och det kommer jag nog alltid göra. Musiken räddade mitt liv. Utan att överdriva.

Skulle ni vilja ha mer av djupa Veronica? Jamen varsågod, HÄR kan du läsa ett tidigare inlägg om Veronicas förflutna.